Krönika – Till min älskade Juni

Lina NygrenFörälder, Krönika

Jag kommer ihåg första natten tillsammans med dig. Vi var alla tre; du, jag och din pappa, helt slut efter den långa förlossningen och vi låg i en alldeles för hård säng med alldeles för mjuka kuddar på patienthotellet ett par timmar efter du kommit till oss. Du låg mitt emellan oss och din pappa sov. Men inte jag. Och inte du heller. Det var vår första natt tillsammans och vi låg där och tittade på varandra. Det känns både som att det var igår, men också som om det var ifrån en helt annan tid, ifrån ett helt annat liv.

Jag kommer ihåg att jag där låg och funderade på om jag klarar av det här med att vara din mamma. Att ha ansvar över ett helt liv. Ditt liv. Du var så liten och hjälplös och jag kände mig lika liten och helt oförberedd. Jag hade siktat in mig på att vi skulle överleva förlossningen, och nu hade vi gjort det, men vad väntade oss nu? Jag vågade inte somna. För hur skulle jag kunna skydda dig mot allt ont i världen?

Jag förstod att det skulle bli tufft. Och jag hade ställt in mig på att det skulle bli ytterst lite sömn den första tiden. Det hade andra mammor berättat för mig. Vi hade köpt allt på listan som våra vänner sagt att man behövde första året och ditt rum hade stått nytapetserat i ett par månader redan. Vi hade väntat och längtat och gjort allt vi kunnat inför din ankomst så du skulle känna dig välkommen och som en del av vår familj.

Jag kommer ihåg att jag låg där och frågade mig själv om jag var redo. Om jag kunde lova dig att jag kommer att fixa det här. Att oavsett vad som händer, så är det du och jag för alltid, som jag sagt till dig så många gånger när du låg i min mage. Om jag visste att det här inte var ett misstag och om jag skulle klara av att bli den bästa mamman för dig. Alla mina svar på frågorna blev ”Nej”. Jag visste ingenting. Jag visste inte vilken mamma jag var, eller ens vilken typ av mamma jag vill vara. Borde vara. Jag kunde ingenting om nyfödda barn, och om sanningen ska fram, så tyckte jag inte ens om bebisar.

Det skulle sedan visa sig att jag klarade sömnbristen hur enkelt som helst, men jag var inte beredd på hur mammaskapet skulle förändra allt inom mig. Hur jag från den dagen och för all framtid kommer att förhålla mig till dig, vare sig du är med mig eller på någon annan plats. Jag kommer aldrig mer veta om jag är tillräcklig. Om jag har gjort allt jag kunnat. Om den jag är, är bra nog för dig. Om jag orkar. Om du kommer att älska mig lika villkorslöst som jag älskar dig. För nu finns inga sådana svar att få, bara oro och hopp i en salig blandning.

En sak lugnade mig dock. Jag visste att jag hade gett dig den bästa pappan någon kan få och om inte jag skulle vara tillräckligt bra för dig, så kommer du alltid ha din pappa. Vi är alla beroende av varandra nu under en tid framöver. Till dess att du blir så stor så vi kan välja varandra. Om vi då vill. Om du vill.

Än idag går jag in i ditt rum varje kväll när du sover för att se att du andas. Jag tänker ofta en stund på dagen som gått. Alltid spelas små filmer upp där jag kunde reagerat på ett bättre sätt, stunder där jag kunde vart mer närvarande och situationer där jag borde släppt mina måsten och njutit mer av dig. Och det gör ont i mig för jag vet att jag ibland väljer annorlunda än att bara finnas där för dig.

Vissa dagar räknar jag minuterna tills du ska gå och lägga dig. Ibland när du klänger på mig, behöver mig, ropar och tjatar på mig, hittar jag inte styrkan att ge dig det du behöver. Jag är inte en sådan person som blir lycklig av att ”bara” vara mamma. Jag behöver ett sammanhang, en tydlig uppgift, människor att utbyta idéer med och ja, ibland behöver jag bara få vara ifred. Det beror inte på dig, utan är en del av mig.

Det har nu gått över fem år sedan vår första natt och jag är inte längre orolig för att du kommer att överleva och att du ska klara dig bra ute i världen. Det vet jag nu att du kommer. Det som nu gör mig livrädd är att se hur du behöver mig mindre och mindre och att jag måste släppa taget om dig lite mer för varje dag som går. Idag kan jag längta tillbaka till stunderna när du behövde mig för att överleva. När jag var all den trygghet du behövde och se dina ögon som glittrade när du såg på mig. Jag vet också att jag så småningom kommer att glömma bort mycket av vår första tid tillsammans. Jag har redan börjat beskriva den med färre och färre meningar och nyanserna i berättelsen börjar blekna. Snart kommer jag också att bli en av alla mammor som skakar på huvudet och suckar när de konstaterar att ”de växer upp så snabbt, så ta vara på tiden när de är små”.

Att vara din mamma är det svåraste men bästa uppdrag jag någonsin kommer att ha. Nej, jag var inte förberedd på allt det innebar att bli din mamma, men jag är glad idag att jag inte heller visste allt då, för då kanske jag hade ångrat mig. Du påminner mig varje dag om att du är bästa som har hänt mig och du lär mig mer om mig själv än jag någonsin gjort på egen hand. Jag förstår att jag inte alltid räcker till, att jag har och kommer att göra massor med misstag och fel, men du ska veta att jag gör så gott jag kan. Och nu vet jag, att oavsett vad som än händer, så kommer vi klara allt. Så länge vi gör det tillsammans.

Lina är en av grundarna av Life with Kids. Hon är mamma till tre tjejer och entreprenör i själ och hjärta.